Om man ändå kunde tänka så. 

 

Har haft ett par dagar där jag har varit ganska tankspridd. 

 

Jag vet inte, men ibland känner jag mig otillräcklig.. Jag försöker att va där för allt och alla, men det skiter sig bara. 

Folk beter som att det är enbart de som kretsar i världen, det är bra att man tänker på sig själv, det skall man göra, men man skall inte glömma dem som finns runt omkring. Man skall inte ta bort de vänner som man har, för att man har problem eller känslomässiga uppror i kroppen pga att jag i detta fall är vän, nej förlåt, bästa vän med en berörd person.. Sådant klarar jag mig utan, är med vänner jag trivs med, är med vänner jag älskar och bryr mig om. 

 

Jessica, min lilla pärla Jessica. Tack så otroligt för att du finns för mig. Vet inte vad jag hade gjort utan att jag hade kunnat prata med dig, storma av mig alla problem, och faktiskt prata med någon som förstår. Du är bäst! 

 

 

Är jag redo för detta? Är jag redo för den känsliga resan som är framför mig? Att veta att hon alltid kommer att vara kopplad till mitt liv, om det blir så, skrämmer mig lite.

 

Det kanske bara är att bara att inse, jag visste ju situationen innan jag gav mig in på detta..

 

 

Kommer jag klara det? Kommer det hålla? Kommer det vara okej? Gud så många frågor. 

 

Skall leva i nuet, ta dag för dag, och jag mår bra med dig, jag trivs.. Du gör mig lugn, så enkelt. Så normalt.